Simning åt alla?
Min historia som simmare
Jag har simmat i USS i fler år än någon annan simmare i klubben någonsin. Jag minns inte exakt när jag började, men jag vet - utifrån diplom och plaketter - att jag simtävlade tre gånger redan år 1984. Jag har aldrig blivit en stjärna, varken som barn eller som senior. Ingen har någonsin trott att jag skulle bli en stor stjärna heller. Men jag har alltid gillat simningen och jag har trivts så bra i klubben och med andra simmare att jag fortsatt simma och fortsatt utveckla mig själv som simmare, vilket hela tiden varit min drivkraft. Vid 26 års ålder simmade jag mitt bästa fjärilslopp hittills (på SM i Halmstad 2002) och var en hundradel ifrån semifinal. Det är inga framgångar som kan kallas elit på något sätt, men det var stora personliga framgångar.
Det tunga året 2004
2004 har varit ett tungt år för mig. När året började tränade jag i högsta gruppen och tränade med de som jag passade att träna med. Men när träningen började efter jullovet fick jag gå till A-gruppen eftersom Elitgruppen skapades. Jag förstår att klubben vill satsa extra på de som är bäst och jag har varken ambititionen att träna på elitnivå fullt ut eller för den delen ambitionen att vara del av klubbens elitsatsning. Däremot trivdes jag med att träna en något reducerad träningsdos men tillsammans med de allra bästa i klubben. Jag trivdes med att representera USS vid de tävlingar jag kvalade till och försöka ta placeringar och medaljer på mellannivåtävlingar som till exempel Norrländska mästerskapen.
Personligen hade jag hellre sett att det gick att lösa så att de som var tillräckligt bra för att träna med Elitgruppen fick göra det, utan att vara en del av elitsatsningen med dess förmåner och den uppmärksamhet de får. Den lösningen trodde inte Thomas Hjers på eftersom han ville skapa en grupp där alla hade samma mål och samma ambition. Det hade talats om dålig stämning i dåvarande A-gruppen och skillnaden i ålder och satsning angavs som en av orsakerna.
Ville satsa
Eftersom jag var kvalad till att simma ute-SM ville jag göra en (sista?) satsning under våren på detta och hade hoppats på att få följa med till Team Norrland-lägret. Jag var också berättigad till det enligt Team Norrlands regler. Men tyvärr hade Thomas Hjers utöver Team Norrlands regler valt att lägga på krav på resultat under året, något som jag inte lyckats prestera (jag har alltid varit en långbanesimmare och har svårare att prestera lika bra i kortbana). Liknande krav gjorde också att jag inte heller fick simma SM under sommaren.
Stor omställning
Bytet ner till A-gruppen var en stor omställning för mig. Väldigt trångt i bassängen och i princip inget motstånd på träningarna på allt utom sprint. Men jag tränade på ändå och simmade i princip alla pass. Jag tränade faktiskt mer än på länge eftersom jag kom igång med regelbunden styrka också.
Med tiden växte det fram en rätt bra stämning i A-gruppen bland de som tränade mera regelbundet och det var trots de negativa förändringarna ändå kul att simma. De nya tränarna Anders och Petter kompenserade sin oerfarenhet med ett gott engagemang.
Tyvärr fick vi inte tävla så mycket under våren, sista tävlingen för oss var Umestänket i maj. Under alla de år jag simmat i USS har det alltid funnits någon form av tävling mot slutet av våren/början av sommaren som man kunnat sikta på. Men inte detta år. (Det fanns visserligen Stockholm Summer Games, men det var en juniortävling.)
Under hösten försämrades A-gruppens träningsmöjligheter en hel del. Men den goda stämningen fanns där ändå och vi var flera som trivdes rätt bra och försökte göra det bästa av situationen. Jag började komma igång med simningen efter ett långt sommaruppehåll.
Som icke elitsatsande seniorsimmare gick höstens enda tävling i Sundsvall i början av oktober. Det gick i förhållande till förutsättningarna rätt bra och jag var riktigt sugen på träna ännu bättre. Målet var att simma bra på mellanstora tävlingar som NM, att SM-kvala igen och att ställa upp i Masters-EM till sommaren.
Det var kul att simma
Det kändes kul att simma helt enkelt. Ända tills mötet onsdagen den 6 oktober.
Då jag fick veta att jag inte längre var välkommen att träna i träningsgrupp i USS. Efter jul skulle jag stå utan en riktigt grupp och utan tränare.
Efter jul är simmare som jag och Berit som tränar mycket och regelbundet i A-gruppen hänvisade till den så kallade Mastersgruppen tillsammans med de som som bara tränar sporadiskt och inte satsar alls. En grupp med två träningar i veckan och ingen tränare, samt (min far får ursäkta) några gamla gubbar som ligger och plaskar. Så lågt man kan sjunka utan att sluta med simning helt och ett hån mot en som vill bli bättre som simmare. En plats som kan passa för de som sporadiskt kommer ner och simmar ett pass då och då, men knappast en plats för någon som utan problem kan träna med Elitgruppen. Knappast en plats för någon som vill ta medaljer för klubben på tävlingar som NM. Knappast en plats för någon som vill SM-kvala.
Det är ingen överdrift att påstå att det känns tungt. På grund av min ålder och min dåliga potential att bli elitsimmare får jag inte ens längre träna i en träningsgrupp med en tränare. Att jag kan träna bra, att jag gör det regelbundet, att jag vill bli bättre och att jag har målsättning med min simning spelar ingen roll alls.
Ställer fortfarande upp
Jag har under hösten fortsatt att ställa upp för klubben genom att dra mina strån till stacken. Jag hade, om än blygsamma summor, sponsorpengar att bidra med vid sponsorsim. Jag har varit ute bland tallarna och plockat kottar mer än de flesta simmare i Elitgruppen och A-gruppen ställde upp på. Jag gör detta för att jag gärna ställer upp för den klubb jag tränar för. Men jag önskar att den klubben också ville ställa upp för mig. Att det kan finnas en plats för simmare på min nivå.
Adrian Bengtson, Umeå den 13 december 2004.
adrian@adrianb.info