Simning åt alla?
Elitsatsningen
Magert resultat hittills
USS är en liten klubb och det är flera, både inom klubben och utifrån, som ställer sig frågande till en omfattande elitsatsning för en klubb av den storleken. Resultatet av ett halvårs elitsatsande visade sig i somras vara magert. På ute-SM/JSM tog USS ingen medalj alls, vare sig på SM eller JSM. Fyra semifinaler och en enda simmare i final. Den finalisten var Kia Karelmo som tog en femteplats och hon var klubbens enda elitsimmare på seniornivå. ”Var” eftersom hon inte ens är kvar, hon har lagt av. Faktum var att när hösten började hade en fjärdedel av simmarna i Elitgruppen hoppat av av olika anledningar. Mot slutet av hösten hoppade ytterligare en elitsimmare av.
Under höstens viktigaste tävlingar, Sum-Sim Riks och JSM, var också resultatet magert av elitsimmarna. Under JSM gjordes enstaka bra insatser, men totalt sett var resultatet dåligt. Endast 7 av 27 starter var personliga rekord. 20 individuella starter var alltså inte personliga rekord. Av dessa 20 var det personliga rekordet i 8 fall satt på mindre tävlingar i år (JDM: 4 st, Sundsvall: 2 st, NM: 2 st) och i 5 fall var det personliga rekordet från år 2003. Det kan man tolka som att det är svårt för elitsimmarna att vara bäst när det gäller och att i vissa fall har ingen utveckling av simmarna skett under året.
En elitsatsning är förstås långsiktigare än bara ett år och den slutgiltiga utvärderingen får vänta, men faktum kvarstår att trots de ökade utrymmet i bassängen, trots en mera homogen grupp när de äldsta (däribland jag) fått lämna gruppen och trots det ökade elittänkandet har 2004 blivit ett sämre år än 2003. Några av de bästa elitsimmarna har inte utvecklats alls på ett år på sina viktigaste distanser.
Att totalt 5 elitsimmare har slutat under året gör inte saken bättre. Varje simmare har sina skäl till att sluta, vissa var redan less sedan innan, men det är i alla fall klart att den ökade elitsatsningen inte har givit någon mersmak för dessa ambivalenta simmare, inte det där extra som gör det kul och motiverat att fortsätta.
USS ska (naturligtvis) satsa på de bästa
Jag menar inte att USS inte ska satsa på sina bästa simmare, tvärtom, det måste klubben göra. Ju bättre en simmare är och ju bättre potential en simmare har desto mera resurser och uppmärksamhet ska den simmaren få. Självklart. Chefstränarens uppdrag ska också vara att ta fram det bästa ur simmarna och klubben för att konkurrera med andra simmare och andra klubbar. Men att göra en stor elitsatsning likt den som pågår nu, det är inte rätt väg att gå anser jag.
Platsbrist i bassängen ett stort problem
Ett av USS:s stora problem är utrymmet i bassängen. Klubben får inte på långa vägar så mycket plats som den skulle behöva och grupperna konkurrerar med varandra om utrymmet. Simhallsledningen vill aldrig släppa ifrån sig mer än 4 banor under allmän öppettid vilket är ett stort problem. IKSU vill inte släppa in USS överhuvudtaget. Samtidigt vill USS ha en så stor simskoleverksamhet som möjligt för att dra in pengar till klubben och ha en bred bas av simmare som kanske kan bli morgondagens stjärnor.
Hade vi en stor bassäng på 50 x 25 meter skulle vi ha helt andra förutsättningar att bli en bättre klubb. Jag diskuterade detta med en simmare som simmar med Västerås och han berättade att de alltid har 12 banor att förfoga över, något som vi här uppe bara kan se som en overklig dröm i dagsläget.
Sotdöd eller mastodontgrupp
Det dåliga utrymmet i bassängen har angivits som ett av skälen bakom de tänkta förändringarna. För att bereda plats för nya grupper med simmare har den nuvarande A-gruppen styckats upp och de som inte är hänvisade till ”sotdöden” i Masters/X-gruppen får finna sig i att hamna i en mastodontgrupp som är hela nuvarande C-gruppen tillsammans med 5-6 simmare ur A-gruppen. C-gruppen har varit en stor, sammanhållen grupp med fina framgångar och god träningsnärvaro under Leppes ledning. Nu ska dessa 18 simmare trängas med ytterligare 5-6 simmare från A-gruppen.
Det kan alltså bli så många som 24 pers på träningen för den tänkta C-gruppen. Det är som upplagt för att folk ska hoppa av och det är rakt motsatt effekt jämfört med vad som var målet med att få fler att simma i träninggrupper. Samtidigt känner simmarna från den nuvarande A-gruppen att de kommer att känna sig felplacerade när de ska träna tillsammans med de mycket yngre - och till allra största delen långsammare - simmarna i C-gruppen. Istället för att försöka hänga med snabbare simmare i dagens A-grupp ska de nu träna med långsammare simmare, något de är missnöjda med.
Ytterliggare ett problem är det stora avståndet mellan den tänkta A-gruppen och Elitgruppen. Det kommer att vara som skillnad på dag och natt att gå från A-gruppen till Elitgruppen. Många, även föräldrar till simmarna i dagens C-grupp, tycker att det borde finnas fler steg på vägen.
Gott om plats i toppen
Samtidigt som den tänkta A-gruppen blir 24 simmare på 4 banor så är Elitgruppen 10-11 simmare på 4 banor. Även om två stycken i dagens A-grupp är tänkta att ta steget upp till Elitgruppen kommer skillnaden ändå vara vara väldigt stor. Dagens Elitgrupp har nästan löjligt gott om plats i bassängen, ofta bara 2 personer/bana. Detta samtidigt som klubben har väldigt ont om utrymme i bassängen. Än en gång kan man fråga sig hur stor elitsatsningen ska få vara, hur mycket den ska få kosta och framförallt hur stor plats den ska få ta. På vilken bekostnad av de simmare som kommer underifrån?
Framförallt tycker jag man ska ställa sig frågan om det låga antalet simmare i förhållande till utrymme i bassängen i Elitgruppen verkligen leder till bättre elitsimmare. Hittills finns det inget som tyder på detta.
Leder till försämringar
Risken är överhängade att de tänkte förändringarna kombinerat med dagens elitsatsning kommer att leda till ytterligare försämringar för USS, snarare än förbättringar. Det behöver finnas en vettig balans och en bra väg att gå från liten knodd till stor elitsimmare. Och det bör finnas plats för de som inte når ändå fram dit. I alla fall om USS vill fortsätta med devisen ”simning åt alla”.
Simning åt alla
I stadgarna för Umeå simsällskap står det i första stycket följande: ”Umeå Simsällskap (USS) är en idrottsförening, som har som mål att i enlighet med idrottens mål och inriktning erbjuda simning åt alla...”
Det elittänkade som Thomas Hjers står för och hur han genomför det är svårt att få ihop med “simning åt alla”. Thomas Hjers har inför styrelsen sagt att han gärna offrar 10 simmare för 1 elitsimmare. Han har även inför hela klubben på årsmötet sagt att han helst vill kräva att de simmare som ska åka på SM/JSM måste ha klarat 16:e tid från förra årets SM/JSM någon gång under säsongen (han har förstås inte kunnat genomföra detta eftersom nästan inga av Umeåsimmarna skulle få åka i så fall).
Simning åt alla och elitverksamhet behöver inte vara diametralt motsatta om det genomförs på rätt sätt.
Det ska vara kul att simma
När jag talar för att USS ska ge plats för andra än elitsimmare talar jag i egen sak, eftersom jag simmar på en nivå under en fullskalig elitsatsning och just nu ser jag ut att bli petad ur normal träningsverksamhet helt och hållet. Men det handlar inte bara om mig, jag tror att klubben är på väg åt fel håll. Thomas Hjers elitsatsning kan försvåra för USS att få fram bra talanger. Risken är nämligen stor att de lägger av på ett tidigt stadium.
För att en simmare ska orka lägga ner så mycket tid och ork som simningen kräver måste det vara kul att simma. Annars är det kört. Detta är inget kontroversiellt, det är sunt förnuft. Ett stenhårt elittänkande där talang och potential är det enda som gäller riskerar att göra simningen jobbig och ångestfylld, både för de som är talanger (även talanger vill ha kul) och för de som ligger på gränsen och känner att de kanske blir petade härnäst. Avhoppen bland elitsimmare under hösten visar att det är svårt att fortsätta när motivationen tryter.
Det finns för få bra simmare här uppe i norra Sverige för att ett stenhårt elittänkande kan löna sig.
Adrian Bengtson, Umeå den 13 december 2004.
adrian@adrianb.info